Half Bad - Det mörka ödet

titel: Half Bad - Det mörka ödet

del: 2/3

författare: Sally Green

förlag: Semic - Recensionsexemplar

start: 15/9-15

slut: 19/9-15

 
Om:
 
Känslobubblande, spännande och annorlunda. En bok som inte går obemärkt förbi. 
 
I Half Bad - Det mörka ödet får man stifta bekantskap med Nathan ännu en gång. Konflikten mellan vita och svarta häxor trappas upp och det är ännu svårare att veta vilka som egentligen är goda eller onda. Kommer Nathan lära sig att komma mer överens med sig själv och kommer han komma fram till något svar när det gäller gott och ont?
 
En sådan bra inledning! Åh! Stämningen byggs upp direkt liksom en omedelbar spänning och min nyfikenhet väcks till liv. Det är så här en inledning ska vara. Jag vill bara läsa mer!
 
Tatueringarna, märkningarna i Half Bad - Det mörka ödet ger mig verkligen dåliga vibbar. Så fort de tas upp får jag den där naggade obehagliga känslan eftersom det får mig att tänka på andra världskriget och allt det hemska som skedde då. 
 
Det är en bok som är något avslappnad i sitt språk. Det är inte något riktigt poetiskt eller hårt och kantigt utan snarare som en strid ström av ord som strömmar ut på precis rätt sätt. Det är okonstlat. Det är bra! Jag gillar hur boken är skriven med fokus på karaktärerna. Det är verkligen de jag upplever i första hand och allt annat kommer sedan. Även upplägget och själva världen gillar jag starkt. Jag fastnar också för att det finns så många känslor inblandade. Att Nathan ständigt får kämpa för att pressa ner det negativa och istället fokusera på de små ljuspunkterna i sitt liv. Allt blir en gråzon: rätt och fel, vit häxa och svart häxa och kärlek och hat. 
 
Jag tycker om karaktärerna även om jag känner att det verkligen är Nathan som är huvudkaraktären med stort h. Det är hans känslor och tankar som man får följa de andra genom. Jag tror att detta är lite av bokens styrka. Nathans dilemman ger boken det där lilla extra. Det finns något rätt och något avskalat och blottande. Det kanske är för att det lätt går att sätta Nathans känslor och tankar i en annan miljö, se det ur ett annat perspektiv som gör att det upplevs äkta. Det känns som vem som helst i en kamp med sig själv.
 
Jag tycker att baksidan av boken ger en bra bild av bokens miljöbeskrivningar. Det är något hypnotiserande med det hela. För mig är det inte en detaljrik beskrivning utan det blir mer som färger och känslor som blandas på ett sådant vis att jag blir helt uppslukad. Så fort jag slutar läsa, lägger ifrån mig boken ett ögonblick, kan jag inte sätta fingret på vad som gör den så bra, men jag vill fortsätta läsa och så fort jag öppnar boken bidrar det till att jag förstår. Är det magi?
 
Jag gillar att Nathans rädsla är så svårbegriplig, för det är sådan verkligheten är. Det handlar inte om att besegra en rädsla och sedan är allt bra. 
 
Det enkla sättet att beskriva Nathan på är att han är mänsklig. Alla tankar som väller inom honom går att relatera till. Han är inte gjord till en perfekt karaktär, utan han kämpar på ett sätt som känns trovärdigt och äkta, inte som en romantiserad karaktär, utan någon som finns på riktigt, här och nu. 
 
Slutet av boken är upprivande och jag känner mig lite tom och ledsen. Jag vill bara läsa nästa bok så att jag kan få läsa ett lyckligt slut, för jag vill ha ett lyckligt slut! 
 
Böcker i Half Bad-trilogin:
Half Lies
Half Truths
Half Bad - Det mörka ödet
Half Lost

Kommentera här: