Inuti en bok.blogg.se

 

Första boken i trilogin om vargarna i Mercy Falls kretsade kring frost och kyla, det här är något som hänger kvar även i andra boken. Förutom det så gör Feber att nya teorier om vargarna kommer upp till ytan. Jag gillade Frost fastän början av boken var lite kämpig. Feber börjar också en aning segt, med lite andra dialoger än i den första boken. När jag väl kom in i Feber gick det inte att släppa den ur sikte. Det var en riktigt bra bok med mycket spänning, funderingar och förklaringar som verkligen håller. 

 

Jag tog upp Feber med tanken att Maggie Stiefvater hade mycket bra att bygga vidare på från första boken. Jag hade däremot ingen aning om att boken skulle passa mig så bra. Boken handlar fortsättningsvis om Grace och vargarna i skogen även om lite förändringar har skett sedan första boken.

 

Som jag nämde innan så tyckte jag att språket i början var lite annorlunda och jag kände mig inte riktigt hemma. Det tog några sidor, men sedan kom jag in i boken. Karaktärerna i den här boken är bättre än i Frost! Grace utvecklas mycket genom boken och personlighetsklyvningen som jag störde mig på i första boken existerar inte här. Genom boken så får jag se nya sidor av alla karaktärer. Grace frånvarande föräldrar lägger in stöten och försöker gripa tag i sin dotter precis innan det är för sent. Jag får lära mig att Sam inte alltid tänker så långt även om han tänker och bryr sig om många runt omkring sig. Desutom får jag lära känna Isabel på ett helt nytt sätt. Jag gillar de nya karaktärerna och särkilt Cole. Han passar som en pusselbit i ett pussel in i boken. Han fyller helt nya fält i det lilla samhället Mercy Falls och han tar med sig flera andra karaktärer som Angie och Victor samtidigt som han väcker funderingar över gamla karaktärer. Än en gång får jag känslan av att jag vill veta mer och jag hoppas så innerligt att jag får det i För evigt. Jag saknar dock Olivia, Shelby och den tredje av de nya vargarna, men jag antar att allt kommer att falla på plats i den sista boken. 

 

I många trilogier är det i den andra boken allt sjunker. Handlingen fylls upp med onödiga gräl och språket blir sämre. I den här boken tycker jag att allt trappas upp till det bättre. Konflikten inom Grace om hennes föräldrar yttrar sig i en extern konflikt mellan föräldrarna och Grace. Viljan hos Isabels pappa att skjuta vargarna blir ännu större och Cole kämpar ständigt med sina inre konflikter. Allting byggs upp på ett sådant fint sätt och i slutet av boken sitter jag där och stampar med foten för att jag vill läsa snabbare.

 

Jag sugs riktigt in i den värld som Maggie Stiefvater har skapat. Träden och skogen, doften av varg allting finns där. Det är små detaljer som gör det, som till exempel hur karaktärerna rör sig, hur saker luktar, Sams åtaliga minnen och musiken. Allt fyller en funktion och hon väver skickligt samman miljöbeskrivningarna med handlingens stomme. De blir aldrig för tunga och jobbiga så att man vill snabbläsa förbi dem.