Inuti en bok.blogg.se

Vad är en kamp mellan gott och ont när man inte vet vad som är vad? I Den unga eliten får man tidigt chans att tvivla på vilken sida som har rätt och vad som egentligen är gott. Precis som i många andra böcker finns det en styrande diktatur och en slags rebellgrupp. Frågan är vilken av dessa som styr på bäst sätt? Brutalitet och grymhet är något som är vardagsmat för de båda och jag undrar tidigt vilken väg Adelina ska ta.

 

Adelina är en karaktär som tidigt väcker sympati hos mig. Hon är inte felfri. Hon är ingen hjältinna som blivit plågad men ändå blivit en människa som lyser av godhet och hopp. Hon är skadad och det är det som jag gillar. Lu har lyckats beskriva och bygga upp en personlighet som verkar trovärdig. Smärta lämnar djupa spår och jag kan se dessa spår hos Adelina. Jag fastnar också för hennes tankegångar och hennes medvetenhet om de fel hon har begått samt hennes törst efter hämnd och att hon ändå kan hålla sig så pass lugn. Lu lyckas göra henne så otroligt, underbart komplex. Hon är fast i ett skal av smärta och osäkerhet som gör att allt hennes hat inte kan bryta sig loss. Till en början så påminner hennes tankar och smärta mig om Juliette i Rör mig inte, men snabbt inser jag hur olika de är vilket är så kul. Det gör att båda har en personlighet och Adelinas växer bara starkare hos mig.

 

Jag tror på något sätt att Adelina gör om sina minnen och tankar lite grann. Hon gör dem mörkare för att hon har fått inpräntat att hon är ond. Samtidigt kan jag verkligen känna kärleken mellan Adelina och hennes syster och det värker i mig när jag inser att de båda inte riktigt själva förstår att de älskar varandra. Deras far har splittrat dem, dragit itu dem, men jag tror och vill att de ska växa ihop igen. Minnena som rör sig i Adelinas huvud är så fina, vemodiga och mörka på samma gång. Det blir vackert! 

 

När ett verk påminner en om andra verk och det bara är positivt, då vet man att verket är bra.

 

Jag gillar relationerna i boken. De är stämningsfulla och intresseväckande. De byggs upp med små, små steg. Det sker på ett naturligt sätt. De behöver inte heller mycket beskrivningar och förklaringar utan det är känslorna som når fram till mig. Den relation som intresserar mig mest är relationen mellan Adelina och hennes syster Violetta, men jag gillar också relationen mellan Enzo och Teren med flera.

 

Det boken faller lite på är att det inte finns någon rejäl spänning i den utan att det bara är något som smyger under ytan. Det här kan dock bero på mina höga förväntningar. Ett stort plus är den sympati som växer inom mig för antagonisten. Det spruckna och det trasiga inom honom som jag vill laga. Jag vill veta mer om honom. 

 

Jag är så förtjust i Lus värld! Att den för tanakarna till De utvalda är bara positivt eftersom jag gillar De utvalda-trilogin så mycket! Det övernaturliga i boken beskrivs också på ett väldigt imponerande sätt. Jag fastnar för de trådar som används samt energin. Det känns konkret och väluppbyggt, lite mer förklarande än att det bara går att utföra övernaturliga handlingar.

 

En bra bok jag skulle kunna rekommendera! En bok jag rekommenderar! Marie Lu är ett namn att räkna med!