Inuti en bok.blogg.se

När jag började läsa Utvald, sista delen i Matchadtrilogin, så hade jag glömt ganska mycket av vad som hade hänt i de tidigare böckerna. Jag kom ihåg Ky, Cassia och Xander, ursprungsberättelsen i Matchad och en del av Korsad, men jag hade glömt bort många av karaktärerna som stod bakom de andra namnen i boken. Det gjorde inte så mycket eftersom jag snabbt kom  in i berättelsen och kom ihåg vem som var vem. 

 

Jag gillade Matchad som första bok, men tyckte inte så mycket om Korsad. Jag tyckte till och med att det var något lite obehagligt över boken, men Utvald är verkligen en bra avslutning och det är något väldigt vackert över Ally Condies skrivsätt. 

 

Det jag gillar med böckerna är färgerna på omslagen och omslagsdesignen som är väldigt enkel, men samtidigt smart kopplad till handlingen. De tre böckerna i trilogin utspelar sig i ett framtidssamhälle/dystopi där det mesta kontrolleras av det styrande Samfundet. Upplägget för trilogin är ungefär detsamma som i andra dystopier. Jag tycker att det finns något unikt och fint med avslutet och boken Utvald, något som fått mig att tänka om och höja Matchadtrilogin i mina tankar. 

 

Jag var inte alls sugen på att läsa den här boken och lånade bara hem den för att den var inne på biblioteket och jag visste att den säkert skulle bli utlånad snabbt om jag inte lånade den. Jag hade inte heller särskilt höga förväntingar på Utvald, men jag är väldigt glad att jag läste den. Jag kommer inte ihåg allt för mycket av de tidigare böckerna, men Korsad var den bok jag tyckte sämst om och jag kan nog säga att Utvald är den jag tycker bäst om! 

 

Början av boken är bra och jag gillar hur man sakta men säkert sjunker tillbaka till världen där Ky, Cassia och Xander bor. Jag gillar karaktärerna i boken och jag tycker huvudkaraktärerna är väldigt mogna till skillnad från andra huvudkaraktärer  i samma ålder. Jag gillade också att man fick läsa ur Ky, Cassia och Xanders perspektiv i den här boken. Det enda som var lite tråkigt är att deras berättarröster är väldigt lika. Det är knappt så att jag märkte när jag hade börjat läsa ur en annan persons synvinkel, jag fick helt enkelt bläddra tillbaka och titta efter. Annars gillar jag hur historier och gamla berättelser nystas upp i den här boken och hur gamla karaktärer inte bara glöms bort. Den enda karaktär jag saknade förklaring om var Em. Vad hände med henne egentligen? Jag tycker också att den här kärlekstriangeln är så mycket bättre än i andra böcker. Dels för att Ky, Cassia och Xander är mogna och inte blir helt galna av svartsjuka, men också för att karaktärerna är ärliga och inte ljuger för sig själva eller andra hela tiden.