Inuti en bok.blogg.se

Den sista delen i trilogin om Gemma Doyle. Om ni vill veta mer om handlingen läs mina recensioner på de tidigare delarna här och här. 

 

Jag tycker på något sätt bättre om huvudkaraktärerna i den här tredje boken. Jag tror att jag förstår dem bättre, men också för att jag har lärt mig att ignorera en del av deras omogna ageranden och tankar. Speciellt Felicity och Pippa gillar jag bättre i den här boken. När jag inte störde mig lika mycket på karaktärerna så kunde jag fokusera mer på bokens handling.

 

Det jag däremot ogillar en aning med Libba Brays berättande är hennes sätt att skriva som att allt måste bli upptäckt, som om karaktärernas ständiga strävan efter  Felicity - frihet, Ann - att bli omtyckt, och Gemma - trygghet alltid går före allt det andra och på något sätt gör karaktärerna svagare eller kanske mer trovärdiga? 

 

Det som verkligen gör att jag ville fortsätta läsa böckerna och serien är att Libba Bray gör något precis när jag känner att jag inte orkar läsa. Hon rör om i grytan och jag får ny kraft att besegra denna tegelsten. Bray har en förmåga att fånga upp sina läsare innan hon tappar dem och jag ville få reda på vad som skulle hända Gemma och de andra.

 

Som huvudkaraktär tycker jag bara att Gemma blir sämre och sämre för varje bok. Första boken började så lovande, men nu i den sista boken brister Gemma helt för mig. För det första ljuger hon alldeles för mycket och enligt mig ofta i helt fel situationer. Det är inte ofta jag stört mig så mycket på en huvudkaraktär som jag störde mig på Gemma. 

 

Som en serie tycker jag Gemma Doyle Trilogin är helt okej. Jag är inte så förtjust i karaktärerna och jag tycker att Libba Bray slarvade bort en bra historia lite för fort, men tack vare den intressanta miljön och Brays sätt att fånga upp mig när jag vill sluta läsa så är serien helt okej.