Inuti en bok.blogg.se

 

I Tusen bitar saknas flyttar Elis fyrtiofem mil från Skövde för att börja på ett fotogymnasium. Elis älskar verkligen att fotografera och drömmer om att bli fotograf, men hur ska han klara sig som ny andra året på ett nytt gymnasium? Han känner ingen där och är dessutom väldigt blyg. 

 

Det visar sig att det hinner hända mycket från det att Elis börjar tills boken slutar. Jag har aldrig läst något av Katja Timgren tidigare. Överhuvudtaget så läser jag inte så mycket böcker av svenska författare, något jag känner att jag måste bli bättre på. 

 

Jag hade inte några särskilda förväntningar på den här boken, men blev positivt överraskad. Jag gillar att man får leva så nära karaktärerna i boken samtidigt som hela berättelsen är som i små avsnitt där det hoppar i tid mellan varje avsnitt. Jag gillar också att Timgren inte glömmer bort att de faktiskt går i skolan utan att det ständigt finns med matteprov, uppsatser, konstverk och fotouppgifter. 

 

Jag uppskattar författandet av boken. Handlingen bara smyger fram i ett litet halvmysigt, långsamt tempo och det känns bra. Allt känns väldigt verkligt på så sätt, stilla men med mycket rörelser. Jag gillar det!

 

I början av boken hade jag svårt för talspråket i dialogerna. Jag tycker helt enkelt inte om talspråk, inte ens när karaktärerna pratar, men efter ett tag blev jag faktiskt van med det och sedan tänkte jag inte lika mycket på det längre. 

 

Det var kul att läsa en bok med en kille som huvudkaraktär som omväxling. Jag gillar att Elis är lite annorlunda. Han är blyg och osäker, ändå verkar han ha hyfsat lätt för att träffa vänner. Jag tycker också om att hans intresse är att fotografera och att han skriver i sin skrivbok. Det finns en fin kontrast mellan det uppenbara och förutfattade med karaktärerna och hur de faktiskt är. Det är väldigt fint skrivet och någoting man kan lära sig mycket av. Efter ett tag när man läser boken så glömmer man nästan bort att Elis är så där blyg och att Mirjam är tjejen som bär svart, röker och dricker. De blir helt enkelt bara människor utan att man dömer dem.

 

Det är inte jättemycket miljöbeskrivningar i boken. Lite då och då får man reda på hur det ser ut någonstans, till exempel i fotostudion eller i staden. Det finns också stunder då Timgren använder sig av miljön runt omkring för att få fram känslor hos karaktärerna något som blir väldigt effektfullt.