The Fault in Our Stars
titel: The Fault in Our Stars
del: ingår inte i en serie
författare: John Green
förlag: Penguin Books
start: 29/6-14
slut: 9/7-14
Om:
Vad skriver man om en bok som rört så många läsare? En bok som det skrivits och sagt så mycket om? En bok som blivit en film som fått hela biopubliker att gråta? Jag skulle skriva att jag förstår varför! The Fault in Our Stars är en otroligt bra skriven ungdomsbok som passar vuxna precis lika bra som ungdomar.
Handlingen kretsar kring Hazel Grace Lancaster, en sextonårig tjej med svår sköldkörtelcancer som spridits till hennes lungor. Som cancerpatient tänker hon ofta på döden, sjukdomen och livet. Hazels pappa spendar tid på arbetet medan mamman helhjärtat ägnar sig åt att ta hand om Hazel. Sedan Hazel inte längre kunnat gå i skolan har hon varit ganska ensam och hennes föräldrar oroar sig för att hon är deprimerad. De tror att Hazel behöver ett liv, men hur skaffar man sig ett liv som döende cancerpatient?
Det här är min första bok som jag har läst av John Green och jag kan verkligen förstå varför han fått så mycket beröm för det han skrivit. Han tacklar cancer, som enligt min åsikt är något svårt att skriva bra om, med säkerhet och humor. Han vet precis hur han ska balansera tankarna på döden, att var ung och att vara olika. Det är en gåva att kunna skriva så enkelt och klart om något så svårt.
Jag hade höga förväntningar på The Fault in Our Stars och inte är det något som helst fel på "Felet i våra stjärnor"!
Redan på en gång griper Hazel Lancasters berättaröst tag i mig. Hon är en tjej med cancer, men cancern är inte Hazel och jag tror att vilken tjej som helst kan relatera till henne. Hazel tar saker som de kommer och har lite dödshumor samtidigt som hon oroar sig för hur hennes föräldrar ska klara om deras enda barn dör, något hon vet förr eller senare kommer att hända.
Augustus och Isaac är strålande exempel på karaktärer som blir levande i böcker. De, precis som Hazel, får en att känna så otroligt mycket. Jag skrattar med dem, jag avundas deras sätt att tillsammans kämpa mot varje motgång och hantera varje medgång med kyla och glädje. Jag ser deras längtan, jag ser hur bräckliga de är. Jag ser allt.
Karaktärerna för en ständig kamp, inte mot cancern i sig, utan mot livet. De kämpar med känslor och inre konflikter. De vet inte vad som ska hända, de vet vad läkarna har sagt, de vet hur det är nu, men vad händer sedan?
Det är framför allt hur karaktärerna, då främst Augustus och Hazel, ser och upplever allting som målar upp omgivningarna, fantasier, skräckögonblick och smärta. Genom dem kan jag få en bra bild. Jag gillar verkligen Greens språk och sättet han beskriver allting, som om han har upplevt det själv. När han beskriver Hazels smärta är det inte ett ytligt "det gjorde jätteont", för det betyder ingenting, utan istället är det med ett detaljerat och intensivt språk som gör smärtan verklig även för de som aldrig upplevt något liknande.
Det är intressant hur John Green bland allt annat kan visa en tydlig karaktärsutveckling och hur ungdomarna måste växa upp med den sjukdom de bär. Det är också spännande att följa föräldrarna och hur de ständigt försöker leva ett eget liv samtidigt som deras mittpunkt alltid är barnet som är sjukt. Green har även prickfärdigt lyckats fånga hur alla människor utanför bubblan försöker se in i det som är ett liv med en svår sjukdom.
Är du en av de som inte har läst The Fault in Our Stars? Då tycker jag du ska plocka upp boken och passa på att läsa den och sedan ge dig av till din närmaste biosalong och se på filmen. Det är inte ofta man läser en bok som är så känslomässigt rätt. Det här är inte bara en bok om cancer. Det här är en bok om livet!
Superbra recension!! :)