Harry Potter och Den flammande bägaren

titel: Harry Potter och Den flammande bägaren

del: 4/7

författare: J.K Rowling

förlag: Tiden 

start: 2017-01-19

slut: 2017-01-25

 

Om:

Det är först i den fjärde boken om Harry Potter som J.K Rowling bryter sitt berättandemönster. Ibörjan av boken befinner vi oss helt utanför Harrys perspektiv. Vi befinner oss i en liten by, en liten by där det finns en berättelse om tre mord, en berättelse som fortfarande lever kvar. Den här lilla berättelsen leder senare till nutiden och till karaktärer som vi är bekanta med sedan tidigare. Det är inte Harry vi stöter på först utan det dröjer. När vi möter honom så börjar berättelsen liknande de tidigare. Harry på sitt rum, där han återberättar för oss läsare vem han är och vad som har hänt honom sedan den där dagen då han fick sitt Hogwartsbrev. 

 
I Harry Potter och Den flammande bägaren fortsätter J.K Rowling att bygga upp sin fantastiska trollkarsvärld samtidigt som hon nyanserar den. Boken får dessutom mörkare toner, toner som sattes an redan i den ovanliga början av boken. Det är intressant hur J.K Rowling jobbar med kontraster och olika dimensioner av ont och gott. Harry Potter som levt med Dudleys i hela sitt liv och inte har haft särskilt mycket kontakt med trevliga "mugglare" eller vanliga människor tar genast till sig och nästintill dyrkar trollkarlsvärlden. Den är fantastisk för honom och när dess mörkare sidor avslöjar sig för honom så reflekterar han inte så mycket över det. Han tycker att husalfen Dobby borde vara fri och han försvarar honom, men han gör ingen stor sak över alfernas förtryckta liv utöver det. Istället tycker både han och Ron att de är knäppa. Det är smarta Hermonie som börjar tala om alfernas förtryck och att de är som slavar (vilket de är, de är förslavade), men då är det ingen som riktigt vill lyssna. 
 
Det är samma sak med synen på "mugglare". Absolut alla trollkarlar är inte onda eller elaka mot "mugglare", men de verkar inte heller se de som jämbördiga. Trollkarar och häxor verkar se sig som bättre för att de kan utöva magi. De verkar dessutom sätta sig över alla andra övernaturliga varelser. Djurliknande varelser som drakar och hippogriffen Vingfåle som vi tidigare har stött på ska noggrannt kontrolleras så mycket att de till och med riskerar att arter dör ut. Andra magiska varelser har underställda positioner i en slags osynlig hierarki verkar det som, vilerna och pysslingarna får vara maskotar på världsmästerskapen i qudditsh och alferna får inte använda trollstavar. 
 
Det är alltså inte bara dödsätarna och Voldemort som är onda, som behandlar människor illa utan J.K Rowling bygger upp en mer verklighetsliknande värld, där det finns problem överallt, sådana som man kan ha växt upp med och därför inte ser är fel. Kanske har Hermonie och Harry lite lättare att se sådant för att de kommer utifrån? Den här mer nyanserade verkligheten har byggts på mer och mer och kanske rejält startat i den andra boken med Dobby. Harry Potter har gått från den första undebart mysiga trollkarsvärlden i bok ett till att upptäcka mer om hur den verkligen ser ut.
 
Och ja dödsätarna och deras tänk om att de ska härska över "mugglarna", eller döda dem känns också starkt influerat av nazisterna och deras antisemitism. Det är det som kanske gör att det känns lite extra obehagligt när man väl börjar tänka på det. Stora utrensningar eller förtryck mot en viss folkgrupp har skett före och efter andra världskriget, men det de flesta av oss förknippar hemska massmord på oskyldiga människor med är förintelsen. Därför är det också det som ligger närmast mina tankar, som får mig att känna att det är lite jobbigt.
 
Ni märker Harry Potter är mer än en magisk saga för barn och även om mörkret har smygits in först på det klassiska viset i bok ett med den onda Voldemort så tycker jag att den här boken innebär en liten vändning i bokserien. Jag skulle nog inte längre rekommendera den för yngre barn. 
 
Jag hade nog glömt att Harry Potter fick en sådan pass mörkare ton, något som man också märker väldigt bra i filmserien som går från sagosött till blodigt allvar. 
 
En sak som jag verkligen gillar med Harry Potter är den smarta och charmiga mixen mellan nytt och gammal, eller snarare konstrasten mellan magi och att trollkarlsvärlden till exempel har svartvita bilder. För det är klart att trollkarar skulle kunna trolla dit lite färg om de ville eller hur? Och de fina gamla kamerorna som syns i filmen som det puffar ut rök ur när man knäpper ett kort. Riktigt härligt tycker jag! Och den sak att elektricitet och andra "mugglaruppfinningar" är helt okända för dem. På sätt och vis lever de lite föråldrat och ibland tror jag de är något avundsjuka på alla "mugglaruppfinningar" och att det är just "mugglare" som har kommit på dem. Jag är så nyfiken på trollkarlsvärlden. Ja, det ligger ju en hel guldgruva i den och J.K Rowling skulle gärna få skriva några fler böcker, ingenting jag motsätter mig. Det behöver kanske inte handla om Harry Potter eller hans barn utan kanske någon helt annan, kanske någon helt annanstans i världen. 
 
Böcker i serien Harry Potter:
Harry Potter och De vises sten
Harry Potter och Hemligheternas kammare
Harry Potter och Fången från Azkaban
Harry Potter och Den flammande bägaren
Harry Potter och Fenixorden
Harry Potter och Halvblodsprinsen
Harry Potter och Dödsrelikerna
Harry Potter och Det fördömda barnet

Kommentera här: