Inuti en bok.blogg.se

 

Det lilla pirret av glädje jag känner när jag ser de fina kartorna är inte det första tecknet på att jag har öppnat en förstklassig bok.

 

Redan innan har jag mötts av fint teckensnitt, en lovande handling och utsmyckningar som säger detsamma. Jag känner förväntningarna och jag vill bara börja läsa! 

 

Sista riket av Brandon Sanderson utspelar sig i en värld där människorna dyrkar en livslevande Gud. Under denna gudomlighet är folket uppdelade i de som ser till att reglerna blir följda, adeln som lever i lyx innanför (och ibland utanför) reglerna och skaana som är slavar till de andra. Livet är otroligt tufft för skaana och Vin är en av dem. Det finns ingen framtidstro, allt handlar om att överleva den ena dagen efter den andra. Enda tills allt förändras och Vin sakta, men säkert får en helt ny värld visad för sig. 

 

Det är en härlig blandning av läskiga "halvmänniskor", dunderhonungskrafter och storartad fantasi. Sanderson målar tidigt upp en värld full av skiftningar och nyanser. Jag gillar de krafter som finns och att det rika språket. Jag sugs upp i boken, som saft sugs upp av en trasa, jag är kraftlös. 

 

Det är en fröjd att läsa och berättelsen svävar fram på moln, känslan av viktlöshet får mig att bara vilja sväva med molnen bort genom boken. Det är förtrollande och jag njuter av att smälta in i berättelsen. Det är något av det bästa som finns. Även när det inte har hunnit bli riktigt spännande så gillar jag allt och jag menar allt! Jag ser tydligt hur Sanderson har jobbat med språket även fast allt känns så lätt och självklart. Det här är en man som har skrivandet i blodet! Han har jobbat med synonymer för att bygga upp ett nyanserat språk. Miljöbeskrivningarna sker också på ett självklart vis. De följer berättelsen och känns inte påklistrade. Jag tycker också om metallerna, beskrivningarna och kopplingarna till förmågorna. Sanderson har verkligen lyckats jättebra med att bygga upp ett helt rike - Det sista riket. 

 

Under läsandets gång förs mina tankar till De utvalda av Kristin Cashore och Katsa. Vin påminner mig lite om Katsa. En stark kvinna (flicka). Hon har pondus, integritet och välvilja, men framför allt har hon personlighet. Hon har jaget. Hon är en riktig person inte bara ett namn på ett papper. Jag känner riktigt med henne och de andra karaktärerna. En bit av mig fastnar hos dem, i deras liv och jag gillar när mitt hjärta svider för dem. Jag gillar det för att det är det som gör en berättelse bra. Det ska svida, det ska göra ont, det ska kännas enda in i själen. 

 

En bok som påverkar en är en bra bok! En bok som blir en del av en är ännu bättre. 

 

En annan positiv sak i Sista riket är mystiken i de tankar som är nedskrivna ovanför varje kapitel. Jag vill veta vem det är. 

 

Jag anser att samtliga karaktärer är bra skapade. De känns trovärdiga och karaktärerna i fokus är uppbyggda med lika mycket precision som den underbara världen. Vin gillar jag, Dockson är en karaktär som på alla sätt är menad att vara sympatisk och det är precis vad han är. Det går inte annat en att gilla honom. Kelsier är däremot någon som jag inte riktigt får grepp om till en början, men som sedan bara växer och växer. Han har djup och jag har redan i början förståelse för honom, men samtidigt finns det en självgodhet, en maktsökande girighet och en vilja att skada och döda som gör att jag inte genast fattar tycke för honom. Hans handlingar tycks aldrig riktigt rättfärdigas, men han söker inte heller efter att bli rättfärdigad vilket gör honom en aning självisk. Något som tidigt intresserar mig är också relationen mellan Dockson och Kelsier. Det känns alltid som att den är lutad åt ett håll. Det finns något skört där och en viss oro. 

 

Det är inte bara dessa karaktärer som fångar mitt intresse utan också Clubs och Spook och fler därtill. Det är nyfikenheten som åter får mig att imponeras av Sanderson. Han skapar en djup berättelse rätt igenom som bara blir bättre och bättre. Detta gör han genom att lägga ett antal lager av karaktärer där man lockas att veta mer om dem alla och inte bara huvudkaraktärerna. 

 

Även "moralmannen" Ham faller mig i smaken. Dessutom är jag nyfiken på Mare. När Kelsier tänker på henne i dimman är det något trollskt över henne och jag vill veta mer. Det är ju så bra uppbyggt! Inte bara resan, målet, uppdraget och spänningen lockar utan också alla dessa namn, karaktärer och dess historier. Det känns som om det finns någonting mer att upptäcka hela tiden. Som att jag måste fortsätta läsa för att kunna vända på alla stenar. 

 

Såklart väcker också Överhärskaren en stor mängd nyfikenhet. Vem är han? Hur blev han som han blev? 

 

Det är så fint med de olika religionerna som nämns i boken. I vissa religioner finns ett mörker medan andra skildrar det ljusa. Det är något jag gillar liksom det faktum att dessa religioner är som våra egna i en lite annan tappning. Dessutom gillar jag Sazed som utstrålar ett sådant lugn och sådan värme. Han känns som en varm filt, trygg och tillitsfull. Jag tror på hans ord och de blir nästan poetiska. För visst är det så att det är tron som till stor del är den vi är? Även om det inte är en religion så tror vi alla på något. Vi tror på fred, vi tror på hoppet och på kärlek. Tro är så starkt och det är en vacker del av Sista riket. 

 

Hela boken har ett djup och de filosofiska tankegångar som förs fram är väl värda att begrunda. Det finns så många lager i boken att det alltid finns något nytt att upptäcka. Det är verkligen en fantastisk värld! Varenda detalj är noga uttänkt och det finns inget utrymme för misstag. 

 

 

Sista riket påminner mig om en hel del bra böcker som jag har läst. Spänningen och den råa stämningen samt karaktärerna får mig att tänka på Kaostrilogin av Patrick Ness. Det finns en intensitet i det skrivna som jag tycker mig återfinna i de båda verken. När jag läser en viss del av Sista riket så svämmar jag över av minnen från Kaostrilogin. Jag får under läsningens gång även lite Harry Potter-vibbar, delar av boken påminner mig om Tornrummets hemlighet av Niklas Janz och kärleksdelen får mig att dra kopplingar till Ädelstenstrilogin av Kerstin Gier. Det här är inte dåligt, tvärtom vet jag redan här att det här är en serie jag vill läsa från start till slut. Jag vet att Sanderson inte kommer att svika mig. Han kommer inte låta Mistborn-serien bli sämre än den fantastiska, underbara berättelsen Sista riket är! 

 

Jag njuter av att läsa om gott och ont, om de människor som vi är, om egoism och avundsjuka, men också om blodsband, familj och vänskap, känslor, kärlek, medlidande, medmänsklighet och empati. Endast de författare som kan fånga oss människor i ord, som kan förmedla känslor så träffsäkert och som väcker dilemman och tankar som om världen de beskriver är verklig kan riktigt, riktigt beröra mig! 

 

Det här är en ny favorit, en ny storfavorit! 

 

Det är så fenomenalt starkt, så klockrent. När pulsen är lika hög som efter ett tufft träningspass och jag bläddrar i sidorna, plockar tokigt med de återstående och vet att det här är något utan dess like. Upplösningen har visat det som jag alltid har undrat. Det går inte, det gör ont att läsa, det är sorgligt spännande och framför allt så intressant att läsa. Jag söker kunskap, kunskap som bara Sista riket kan ge mig. 

 

Jag blir bara så uppspelt! Allt stämmer! Precis varje liten detalj passar som perfekta bitar i ett pussel. Jag vill skrika, hoppa upp och ner, så magnifikt bra är det! 

 

När jag sedan läser att det finns kommentarer och strukna scener att läsa på Sanders hemsida är det som en helt ny värld uppvisas framför mina ögon. 

 

Sista riket

The Well of Ascension

The Hero of Ages

 

The Alloy of Law

Shadows of Self

Bands of Mourning

The Lost Metal